Ny säsong i “Oljesåpan i Sydsudan”
Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.
Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.
Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.
Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.
Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.
Vad handlar då saken om?
Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.
Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.
Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.
Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.
Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.
Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.
Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!
Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.
I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.
Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.
Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.
Nu skall Kenyas ledare inför rätta
Den tionde september skall William Ruto, vicepresident i Kenya infinna sig i en rättssal i Haag. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Ruto var en av dem som anstiftade våldet.
Men han var inte ensam om det. Hans chef president Uhuru Kenyatta är också åtalad för samma brott. Målet mot honom skall inledas i november.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta och William Ruto skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater.
Åtalen mot Kenyatta och Ruto har skakat om Afrika. Rwandas president Paul Kagame har sagt att ICC är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att domstolen har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
Det mullrar alltså bland Afrikas envåldshärskare.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska envåldshärskare skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Om detta och mycket mer skriver jag i en rapport för webbmagasinet Frivärld. Rapporten presenteras den 10 september, alltså samma dag som rättegången mot William Ruto inleds.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Hyckleri om SPP, MSF och Lundin Petroleum
Aftonbladet skriver i dag om hur SPP köpt aktier i Lundin Petroleum (”skandalbolaget” kallat) och hur detta har väckt kritik på många håll.
Läkare utan gränser har SPP som pensionsförvaltare men överväger nu att byta till annat bolag. Det här är en riktigt intressant story med många bottnar.
Det är inte så konstigt att SPP väljer aktier i Lundin Petroleum. Det var tio år sedan bolaget gjorde sig av med sina kontroversiella tillgångar i det som då hette södra Sudan. Sedan dess har det mest handlat om jättefynd av olja i Nordsjön. Aktien har gått som en raket på börsen.
Aftonbladets reporter kan inte dölja sin indignation över att Läkare utan gränser förknippas med Lundin. Läkare utan gränser är ju “good guys” medan Lundin Petroleum är “bad guys”. Lundin är också föremål för en ”rättslig prövning”, som det formuleras i tidningstexten.
Well, jag har själv blivit förhörd av åklagare Magnus Elving i det sammanhanget och jag skulle ju inte säga att ett åtal mot Lundin verkar stå bakom knuten precis. Det skulle förvåna mig oerhört mycket om Elvings förundersökning resulterade i rättegång.
Men om vi då tittar på vad det var som orsakade – och fortfarande orsakar – våldsam kritik mot Lundin gällande Sudan, vad hittar vi då? Jo, först och främst det vid millennieskiftet dokumenterade samröret mellan dåvarande Lundin Oil och milisgruppen SSUM i södra Sudan.
SSUM stöddes av regeringen i Khartoum och hade till uppgift att skydda Lundin Oil så att bolaget skulle kunna leta efter olja utan att behöva vara rädd för gerillan SPLA.
SSUM var en ytterst brutal grupp som mördade civila. Dessutom rekryterade den barnsoldater, vilket jag visade i ett reportage på teve 2001. Titta på det HÄR om du vill.
Min tes är att alla som tillför resurser i ett krig, också blir delaktiga i kriget. Lundin tog SSUM:s tjänster i bruk. Utan tvivel blev Lundin delaktigt i kriget och det är det som hela kritiken mot bolaget handlar om.
Men – nu kommer det intressanta – Läkare utan gränser har gjort samma sak. Häromåret gav organisationen ut en bok som heter ”Humanitarian Negotiations Revealed”. Det är en mycket öppenhjärtig och självkritisk betraktelse över de svårigheter det innebär att arbeta som en humanitär organisation i ett krigsområde.
Utan omsvep bekänner Läkare utan gränser att de också flera gånger har anlitat väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Precis som Lundin Oil. Så här skriver de bland annat i boken: ”Let’s go back to the issue of armed guards. In Afghanistan, in Eritrea and on many occasions in other situations, the organisation has used combatants to ensure the safety of its teams and convoys. Whilst humanitarian aid should not be imposed by force, the use of armed escorts has sometimes been seen in the history of the organisation as a condition for providing assistance.”
Läs hela texten HÄR.
Genom att anlita väpnade miliser gjorde sig Läkare utan gränser delaktigt i krig, på samma sätt som Lundin Oil. Det här borde kunna vara en intressant utgångspunkt för en viktig diskussion.
Dessvärre tror jag inte det svenska debattklimatet tillåter någon sådan. Ni som håller med mig har ändå härmed fått lite ”food for thoughts”, som engelsmännen säger.
Kriget om Darfur handlar om Sudans och Bashirs överlevnad
Trodde ni att kriget i Darfur i västra Sudan var över? Åh nej, det är bara mediebevakningen som är över.
FN rapporterar att tiotusentals människor har gjorts hemlösa helt nyligen på grund av strider mellan Sudans regeringsarmé och rebellgruppen SLA-MM, vilket uttyds Sudan Liberation Army – Minni Minawi.
Dessutom har våldet mellan olika stammar ökat. Sammandrabbningar mellan Misseriya och Salamat har tvingat människor på flykt till Tchad och Centralafrikanska Republiken.
Hittills i år beräknas 150 000 darfurier ha blivit hemlösa. Den totala siffran under det decennium som konflikten har varit akut är cirka 2,3 miljoner.
Av detta har det inte ens blivit en notis i svenska medier, vad jag har sett.
Det är ju bara siffror. De engagerar inte världen längre. För några år sedan stod Hollywoods kändisar på barrikaderna, men inte ens de lyckades åstadkomma någon påtaglig förändring.
George Clooney, Mia Farrow, Matt Damon och flera andra tycks nu ha gett upp.
Men Omar Bashir i Khartoum har inte gett upp. Det kan han inte, då vore hans dagar som president i Sudan räknade. Det långa inbördeskriget i södern resulterade i att landet delades 2011. En mycket stor del av oljeinkomsterna försvann.
Om Bashir ger upp den väpnade kampen mot rebellerna i Darfur så kommer den delen av Sudan också att avskiljas. Kom ihåg att Darfur var ett självständigt land, ett sultanat, ända fram till 1916. Det har många i omvärlden glömt i dag.
Sudan fragmenteras, vilket jag har varnat för länge. En svag men ändå despotisk centralmakt i Khartoum, huvudsakligen bestående av män som har sina rötter i Nildalen i och i närheten av huvudstaden kämpar en ojämn kamp mot separatister i hela landet.
Södra Kordofan där Nubabergen finns, liknar Darfur befolkningsmässigt och vill tillhöra Sydsudan. Blå Nilenregionen likaså. Vid Röda Havskusten finns sedan länge gruppen Beja Congress som också vill slippa Khartoums tyglar.
När Omar Bashir beordrar sin armé att attackera rebellerna i dessa områden så är det sin egen politiska överlevnad han kämpar för.
Det finns bara en lösning på Sudans djupa problem. Det är en ny regering med en demokratisk grund. Allt annat kommer bara att förlänga lidandet för det sudanesiska folket.
Jihadister från Mali får fristad i Darfur
Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.
En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.
De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.
Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.
Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.
Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.
Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.
Världens nyaste land
1983 bröt ett inbördeskrig ut i Sudan, Afrikas till ytan största land. Det kom att pågå i 22 år. Den 9 juli delas Sudan och två nya nationer bildas.
I juni 2011 visade SVT min dokumentär ”Världens nyaste land” , en timme lång. Den handlar om Sydsudan, det nya land som skapades när Sudan delades nästan på mitten sommaren 2011.
I TV 4 om Sydsudan.
I januari 2011 skulle medborgarna i det som definierades som södra Sudan få rösta om sin framtid. En folkomröstning skulle avgöra om Sudan, Afrikas till ytan största land, skulle delas i två. Detta som ett resultat av ett uppslitande inbördeskrig i två decennier. Jag satt med biståndsminister Gunilla Carlsson i TV4:s morgonsoffa och försökte förklara för tittarna vad som stod på spel.
Se programmet här.
Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan
I januari 2011 skrev jag en artikel på DN Debatt som handlar om det svenska stödet till Sydsudans militära upprustning.
“Sverige måste sluta underlätta den militära upprustningen i södra Sudan. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter i Afrika. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där svenska biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringar att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan. Sverige och andra länder bidrar med bistånd till skolor, vägar, sjukvård med mera. Det kan tyckas berömvärt, men det betyder att regeringen i södra Sudan kan satsa sina oljepengar på vapenköp. Det är extremt illavarslande att den svenska regeringen utan betänkligheter ägnar sig åt detta. Den historiska skulden kan bli tung att bära”