Skall vi ta vara på Västsahara?
Marocko har i 40 år ockuperat regionen Västsahara. I november 1975 vandrade omkring 350 000 marockaner in i området i den famösa Gröna marschen. Avsikten var att etablera fakta på marken, som det brukar heta. Det är ett trick som har praktiserats med framgång på andra håll i världen. Allra tydligast i Israel. Det landets gradvisa övertagande av palestinska landområden har ända sedan 1948 till stor del gått ut på att låta bosättare ockupera mark för att därefter med diverse juridiska finter se till att marken permanent byter ägare.
Marocko har lyckats väl. Västsahara är i dag de facto en del av ockupationsmakten. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario utgör inget direkt hot. Det är endast internationell opinion som kan störa Marockos framtidsplaner för Västsahara.
Där kommer Sverige in i bilden. Under hösten har regeringen aktualiserat frågan om ett eventuellt erkännande av Polisario. Det skulle ge rörelsen råg i ryggen. Tunga opinionsbildare som nu senast folkrättsjuristerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange förespråkar ett sådant erkännande. Läs deras DN Debattartikel HÄR.
De tre gör hisnande jämförelser mellan Västsahara och andra historiska konflikter. De skriver: Ungefär 15 procent av territoriet Västsahara kontrolleras i dag av Sahariska republiken. På detta område finns en fungerande sahrawisk förvaltning (Polisario, min anm.) i ett glest befolkat område. Regeringen befinner sig i exil i Tindouf i Algeriet (på samma sätt som den lagliga norska regeringen under andra världskriget befann sig i London). Sahrawierna har en otvetydig rätt till självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat, om man så vill.
Debattartikeln är ett skolexempel på en skrivbordsprodukt som är helt frikopplad från verkligheten. Jag tvivlar på att de tre skribenterna har kunskap om hur väl fungerande Polisarios förvaltning är. Jämförelsen mellan en självutnämnd gerillaledning och den norska regeringen under andra världskriget bör norrmännen uppfatta som en förolämpning. Att avsiktligt underlåta att problematisera det faktum att de civila sahrawierna i Tindouf har hållits som gisslan av Polisario och Algeriet under vedervärdiga förhållanden i 40 år är i mitt tycke oanständigt. Läs min tidigare bloggtext om detta HÄR.
Det enda jag kan hålla med om i debattexten är att sahrawierna har rätt till självbestämmande. Men hur skall det åstadkommas? Frågan är oerhört komplicerad och det är anmärkningsvärt att tre så högt uppsatta folkrättsjurister hanterar den så lättsinnigt.
Jag noterar att folkrättsjurister i vissa lägen skarpt kritiserar hur Afrikas gränser på 1800-talet drogs med penna och linjal av kolonialmakter, men i andra lägen uppenbarligen tycker att dessa gränser är heliga. I diskussionen om Västsaharas framtid måste sahrawiernas väl och ve komma i främsta rummet. Var gränsen mellan Marocko och Västsahara en gång drogs kan inte vara hugget i sten.
Bring, Mahmoudi och Wrange skriver: Allt detta ger följande resultat: Västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation.
Det är ett halsbrytande påstående. Om man beaktar Polisarios historia så framstår det som en grov propagandafras helt utan sakligt underlag.
Jag har under årtionden som journalist i Mellanöstern och Afrika haft närkontakt med en mängd befrielserörelser, från PLO i Palestina till SPLA i Sudan. Helhetsintrycket är att militanta rörelser av det slaget blir riktigt usla regeringar när de kommer till makten.
Sahrawierna förtjänar bättre än så. Omvärlden ska inte erkänna Polisario utan istället arbeta för att åstadkomma den länge aviserade men ständigt uppskjutna folkomröstningen om Västsaharas status. Det måste ske i nära och förtroligt samarbete med Marocko. Det kräver diplomatisk fingerfärdighet, inte populistiska utspel för att vinna billiga politiska poäng.
Flyktingar som gisslan
Kraftiga skyfall har nyligen drabbat sydvästra Algeriet. Där, i regionen Tindouf finns flyktingläger huvudsakligen bestående av mycket enkla hus av lera och pinnar. Hus som inte tål vatten. I lägren bor människor som har flytt från Västsahara.
Förödelsen uppges vara omfattande. Nöden har alltid varit kronisk där. Ena dagen brännande ökenhetta. Nästa dag skyfall. UNHCR kämpar med att föra in förnödenheter, tält och dricksvatten.
Men, undrar kanske någon, varför satsar man inte istället på att förflytta människor därifrån? Naturförhållandena är ju vidriga. Varför ska de behöva bo där? Algeriet är ett jättestort land där de cirka 100 000 västsaharier som det är fråga om enkelt skulle kunna spridas ut, assimileras och erbjudas betydligt bättre levnadsförhållanden.
Jo, det finns en förklaring till det. På NGO-lingo kallas det Warehousing refugees. Alltså, att förvara flyktingar i ett slags bildlik lagerlokal. I en artikel i skriften World Refugee Survey 2004 (klicka HÄR) hittar jag uppgiften att nästan hälften av världens flyktingar har bott i läger mer än ett år. Flyktingarna från Västsahara som kämpar mot hetta och skyfall i Tindouf har bott där i 40 år.
Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention, står det i artikeln.
Lägren i Tindouf är en präktig skandal. Det enda skälet till att människor tvingas vara kvar där och förvägras ett värdigt liv är att de är Polisarios gisslan. Gerillan Polisario har kämpat mot Marockos ockupation av Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det som håller den kampen vid liv är att Polisario kan hävda att det finns nödlidande flyktingar som kräver att få återvända.
Men deras nöd utnyttjas av Polisario på det mest cyniska sätt. Om de erbjöds full rörelsefrihet i Algeriet så skulle de bosätta sig någon annanstans. Bli algeriska medborgare. Lämna sitt jobbiga förflutna och få ett värdigt liv. Men: därmed skulle den politiska kampen tappa all energi.
Det får inte ske, enligt Polisario. Därför ska flyktingarna offras för den politiska saken.
Jag anar att de svenska politiker – huvudsakligen vänsterpartister och socialdemokrater – som hyllar Polisario, aldrig har funderat närmare på det här. De är kanske så vana vid att individer offras för en politisk kamp att de inte tycker det betyder något.
Fenomenet Warehousing refugees finns inte bara i Algeriet. Runt om i världen, inte minst i Mellanöstern, sitter människor och ser livet förtvina i hopplösa läger, utan medborgerliga rättigheter och rörelsefrihet, därför att deras ledare behöver dem som pjäser i det politiska spelet. Palestinierna har i flera decennier utgjort mänskliga bondeoffer.
Jamen, invänder nu någon, om det inte fanns flyktingar som ville återvända till sitt ockuperade hemland, då skulle ju ockupationsmakten vinna. Marocko och Israel skulle kunna säga: ”Flyktingar, vilka flyktingar? Vi kan inte se några.”
Möjligen kan den här svåra frågan översättas till den svenska diskussionen om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.
Fundera på det.
Biståndsevangeliet genomskådat
Äntligen! utropade jag när det tillkännagavs att Angus Deaton är årets mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Äntligen får jag stöd i min biståndskritiska hållning från allra högsta instans. En Nobelpristagare.
Bistånd, säger Deaton, motverkar sitt syfte och förhindrar det som det är tänkt att stimulera, nämligen utveckling.
Jag blir nästan lite yr när jag läser det som skrivs om honom i dessa dagar. Han har ju gjort precis samma iakttagelser som jag! Som jag har påtalat i över 30 år. Det finns vissa positiva aspekter av bistånd, säger han. Det finns enskilda projekt som har varit lyckosamma. Javisst, det håller jag med om. Jag har själv studerat några sådana.
Men totalt sett är biståndet kontraproduktivt. Det dödar fattiga länders regeringars incitament att bygga fungerande samhällskontrakt med medborgarna. Värst är det för de länder där ”the government receives aid directly and aid flows are large relative to fiscal expenditure (often more than half the total). Such governments need no contract with their citizens, no parliament, and no tax-collection system. If they are accountable to anyone, it is to the donors.”
Det han beskriver är den situation som är allra tydligast i länder som tar emot generellt budgetstöd. Den biståndsform som jag har kritiserat i mer än ett decennium. I ett sådant land blir regeringen irrelevant för medborgarna, och medborgarna blir irrelevanta för regeringen. Ordet demokrati blir ett tomt ord utan innehåll.
Budgetstödet, detta förfärliga missfoster till biståndsform som svenska Sida har lyft till skyarna och hyllat för sin felaktigt påstådda effektivitets skull. Tack Angus för att du har gett den rika världen den analys den behöver för att se över sin biståndspolitik.
Men – tror någon att Sida, Världsbanken och EU-s biståndsorgan ska ta intryck av det? Inte jag i alla fall. På samma sätt som jag i årtionden varit medveten om biståndets brister har jag också varit medveten om biståndets psykologi. Biståndet finns till för sin egen skull och för att givarna ska framstå som goda människor. Det finns till för att skapa lukrativa karriärmöjligheter för ett oräkneligt antal så kallade experter vars främsta ambition är att fylla på det egna bankkontot. Biståndet har också en strategisk funktion i relationen mellan rika och fattiga länder. Det har en strukturkonserverande effekt.
Jag noterar att DN, Svenska Dagbladet och TT i sin iver att undanhålla läsarna obehagliga sanningar noga undviker att betona Deatons biståndskritik. De tycker kanske det är lite genant att priset ska gå till just honom, när Sverige precis har låtit sig frälsas av sin egen biståndsgud, Fader Rosling.
Vad skulle Hans Rosling säga till Angus Deaton om de möttes i en tevestudio?
”Jag har rätt och du har fel”, troligen.
* * *
Den som vill bekanta sig med Angus Deatons biståndskritik i komprimerad form kan lämpligen läsa hans korta text Weak States, Poor Countries genom att klicka HÄR.
Den som vill bekanta sig med min biståndskritik som i stort sammanfaller med Angus Deatons kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig utgiven av Timbro 2008. Finns på webbokhandlarna. Eller läs mera på min blogg HÄR.
IKEA stoppat i Marocko
Marocko stoppar nu IKEA-s planerade varuhus i landet. Enligt uppgifter i internationell press togs beslutet måndag 28 september i ett hastigt sammankallat regeringsmöte.
IKEA stod just i begrepp att öppna det första av planerade fem varuhus i Marocko. Det officiella skälet till regeringens beslut är att det saknas ett nödvändigt tillstånd. Men sanningen är enklare och betydligt mindre byråkratisk.
Marocko stoppar IKEA i protest mot Sveriges planer på att erkänna den så kallade republiken Västsahara styrd av rörelsen Polisario.
Det jag har varslat om här på min sida tycks nu alltså besannas. Läs mina tidigare texter om Västsahara HÄR. Läs gärna också min text i septembernumret av tidskriften Axess som handlar om samma ämne.
Den svenska regeringens hållning i frågan om Västsahara skördar nu sina första riktigt allvarliga offer. Det sker mot en bakgrund av försämrade relationer mellan Marocko och Sverige i en tid då banden istället borde stärkas.
Vi har ett växande problem med kriminella marockanska ungdomar i svenska storstäder. Det rör sig om flera hundra bara i Stockholm. Hittills har det tydligen varit omöjligt att skicka dem till Marocko eftersom de vägrar uppge sin nationella identitet och Marocko är ovilligt att ta emot dem. Det är ett problem som måste lösas med förhandlingar baserade på tillit och vänskap.
Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson fånge någonstans i Nordvästafrika hos en islamistisk terrorgrupp. Marocko är det land i regionen som har möjlighet att arbeta för en frigivning genom sina säkerhetskontakter. I våras framförde svenska regeringen äntligen en förfrågan om detta till marockanska myndigheter. Detta är något som kräver fingertoppskänsla i det diplomatiska arbetet.
Marocko är också det land i Nordafrika som EU borde satsa allra mest på att samarbeta med. Marockansk polis har sprängt mängder av terroristceller och sannolikt förhindrat flera attentat i Europa liknande de i Madrid och London.
Marocko borde vara samarbetspartner nummer ett i Nordafrika. Istället går den svenska regeringen och klantar till relationerna som nu alltså får både ekonomiska och diplomatiska konsekvenser.
________________________________
Update tisdag kväll:
Har nu talat med utrikesdepartementet. De säger att Stefan Löfvens uttalande från i våras, om att ett erkännande av Västsahara under Polisario inte är aktuellt, fortfarande gäller. Men, och detta är viktigt; UD ska nu göra en “genomlysning” av frågan om Västsahara med anledning av den pågående debatten i frågan. I november skall FN-s säkerhetsråd diskutera Västsahara och min sagesperson på UD underströk att Sverige följer FN. Detta kan mycket väl ge Löfven en ursäkt för att erkänna Västsahara/Polisario. Det vore en seger för vänsterpartiet och därmed ett nytt exempel på parlamentarisk kohandel. UD säger att de följer frågan om IKEA-s vedermödor, men inte mer än så.
Spännande. Fortsättning följer.
Avveckla biståndet nu!
”Vi gör en avräkning från biståndsbudgeten”, sade finansminister Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt måndag 21 september.
Intervjun med henne handlade om hur det ökade flyktingmottagandet i Sverige skall finansieras. Jag tror inte så många tittare reagerade på hennes kommentar, men den gjorde säkert många biståndskramare sömnlösa.
Att det svenska biståndet, primärt avsett för någon typ av fattigdomsbekämpning utomlands, skall användas för flyktingmottagning här hemma är en mycket het potatis. Det gamla vanliga argumentet anförs: Man skall inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det vill säga, fattigt folk i Afrika ska inte få det ännu sämre därför att flyktingströmmen till Sverige ökar.
Det påståendet bygger dock på premissen att fattigt folk i Afrika får det bättre av biståndet. Jag vet att det inte stämmer. Kanske vet Magdalena Andersson också det.
Hennes kommentar var nämligen något av en nyckelreplik. Redan tidigare, före den stora ökningen av asylsökande, avsattes omkring fyra miljarder av det svenska biståndet som i år är totalt 38,7 miljarder, till flyktingmottagning.
Hennes förstulna påpekande tolkar jag som att det nu kommer att norpas ännu mer ur biståndsbudgeten. Frågan är hur mycket.
Jag skulle här vilja bidra med ett radikalt förslag. Magdalena, go all the way! Det svenska biståndet har i drygt femtio års tid gått ut på att identifiera länder och folkgrupper utomlands som kan komma i fråga för svenskt ekonomiskt stöd. Nu ser vi en ny trend. De fattiga kommer till Sverige. Från Eritrea, Somalia, Afghanistan och stora delar av Mellanöstern. Då är det bara logiskt att styra om fördelningen av pengar.
Mitt förslag är: Lägg ned Sida. Verksamheten där är otidsenlig och över huvud taget inte anpassad till den värld vi lever i i dag. Biståndet har aldrig haft någon betydelse för länders ekonomiska utveckling. Det har oftast varit kontraproduktivt i den meningen att det har konserverat politiska strukturer i länder som mest av allt har behövt politisk reform. Utan biståndet skulle Afrika i betydligt mindre utsträckning styras av korrumperade diktatorer. Det är biståndet som i alla tider har hållit dem kvar vid makten. Biståndet har ofta underblåst och finansierat krig. Den som tror att jag överdriver kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig. Finns på Adlibris och Bokus.
Biståndet har under loppet av ett halvt sekel utvecklats till en egen industri som sysselsätter gigantiska horder av handläggare och fältarbetare, men med mycket magert resultat. Jag har ägnat decennier åt att som journalist försöka sprida kunskap om detta. Jag har rest kors och tvärs i framför allt Afrika och undersökt biståndets effekter. Jag har hittat ett och annat guldkorn. I några fall har biståndet varit harmlöst. Men det allra mesta har gjort mer skada än nytta.
Så därför, Magdalena, avveckla det svenska biståndet. Fasa ut det, sikta på att det om exempelvis fem år ska vara helt avskaffat. Ring upp diktatorerna i Afrika och säg åt dem att de får städa upp i sin egen budget nu. Sötebrödsdagarna är över, sorry.
Då får du 38,7 miljarder som kan användas till annat. Det finns i dag tillräckligt många finansiella hål i Sverige som behöver fyllas. Flyktingmottagandet är bara ett sådant.
Finns det bara två vittnen i Rwanda?
Artisten Gina Dirawi har varit i Rwanda och gjort ett teveprogram. Ginas värld heter serien och kan ses på SVT Play HÄR.
Temat för Rwandaprogrammet är förlåtelse och försoning. Gina träffar folk som berättar om folkmordet 1994. Hon besöker kyrkor där människor mördades. Hon får höra de mest groteska berättelser om hur folk slogs ihjäl. Hon blir berörd.
Jag förstår henne så väl. Jag har själv varit där. Gått runt på samma platser och till och med träffat samma människor.
Det var 2009. Jag reste till Rwanda för att göra film om läget i landet. Genom en god vän fick jag tips om en ung kvinna som kunde fungera som tolk. Hon pluggade egentligen och var alltså ingen officiell tolk. När jag sade att jag ville träffa någon som kunde berätta om upplevelser under folkmordet funderade hon en stund.
”Jag tror jag vet en kvinna som nog är ganska intressant”, svarade hon.
Kvinnan hette Alice. Jag träffade henne dagen därpå i en kyrka där människor hade mördats. Hon berättade sin historia för mig. Efter en stund dök en man upp som hette Emmanuel. Det visade sig att han hade mördat Alice barn 1994 och försökt mörda henne också. Nu hade hon förlåtit honom och han berättade sin historia.
Det var naturligtvis precis den story man vill ha som journalist. Nöjd reste jag hem och klippte ihop mina filmer. Foto på dem båda ser ni här bredvid.
Sedan upptäckte jag att fler än jag hade träffat Alice och Emmanuel. Jag läste ett reportage i en svensk tidning om dem. Märkligt sammanträffande, tänkte jag.
Och nu, sex år senare, visar det sig att det är precis samma Alice och Emmanuel som Gina Dirawi har träffat!
En snabb sökning på Google ger 936 träffar på deras namn. De är omskrivna i Daily Mail, The Australian, Aftonbladet och en mängd andra tidningar.
Den fråga som inställer sig är: Finns det inga andra i detta land som kan berätta om sitt öde?
Rwanda är föremål för intensiva lobbyattacker från mängder av instanser världen över. Det finns bland annat de som hävdar att vårdandet av minnena från folkmordet endast syftar till att slå vakt om tutsiernas maktinnehav. Att regeringen har byggt upp en propagandaapparat som väloljat serverar samma historier till alla gästande journalister från utlandet. Nu ifrågasätter till och med BBC sanningarna om folkmordet. Det skrev jag om HÄR nyligen.
Det tycks ligga en hund begraven någonstans. Kan det vara så att Rwandas myndigheter är rädda att någon skall låta sig intervjuas av utländska medier och leverera en version av händelserna 1994 som inte stämmer med den officiella? Att regeringen håller sig med ett stall av pålitliga förövare och överlevande offer som alltid skickas fram när utländska journalister kommer till landet. Ett stall där Alice och Emmanuel är huvudattraktionerna.
The plot thickens, som man säger.
Ta seden dit man kommer
När jag åker till Afrika tänker jag alltid på det gamla ordstävet; when in Rome, do as the Romans. Eller som vi säger på svenska: Man ska ta seden dit man kommer.
På Kenyas kust är det skönt att glida omkring med en färggrann kikoy runt höfterna och Bata flipflops på fötterna. Som the locals. Shorts går också bra nu för tiden. När jag är i Nairobi däremot, går jag aldrig klädd i shorts. Inte heller slafsig T-shirt. Snygg och prydlig ska man vara. Afrikaner är ju i allmänhet väldigt välklädda. De som har råd, vill säga.
Nu undrar ni förstås hur jag kan känna till klädkoden så väl. Tja, det är ganska lätt. Man stannar bara till ett kort ögonblick på gatan och tittar sig omkring. Sedan försöker man göra som the Romans.
Trots att detta är ohyggligt enkelt så finns det många som misslyckas med det. När jag var på den kenyanska ön Lamu senast, ett djupt konservativt muslimskt lokalsamhälle, stötte jag på en grupp skandinaviska unga tjejer inne i stan, Lamu Town. De kunde omöjligt undgå att se att de flesta kvinnorna där var klädda i heltäckande buibui, eller niqab. Själva var de klädda i kortkorta shorts och löst hängande linnen som avslöjade mer än de dolde. En av dem frågade mig om vägen och då passade jag på att tipsa om att de borde klä sig annorlunda. De såg på mig med bestörtning och började sedan fnissa. Maken till löjligt påpekande! Skulle de behöva skyla kroppen?!
Jag känner en av imamerna på ön och har pratat med honom om den här saken. Jag vet vad han och folk i allmänhet på Lamu tycker. Att klä sig som de här tjejerna är att markera distans och säga Fuck You till de normer som gäller på plats. Det kan man naturligtvis göra om man vill. Men det får konsekvenser. Man blir inte välkomnad. Inte inlemmad i gemenskapen. Man blir inte respekterad. Det vet jag att de här skandinaviska tjejerna på Lamu fick erfara in på bara kroppen. De allra flesta som såg dem drog slutsatsen att de måste vara prostituerade. Det fanns ingen annan förklaring till deras klädsel. Möjligen kunde de vara sinnesrubbade. I Afrika går mentalsjuka människor ibland omkring nakna inne i stan.
Jag tänker på detta när jag ser muslimska invandrarkvinnor i Sverige. De flesta tycks hålla fast vid den klädstil som gäller i deras hemländer. Sjal på huvudet, ofta en heltäckande särk. Jag önskar jag kunde få även dem att göra som the Romans. Jag vet att de har ett patriarkat att förhålla sig till. Manliga släktingar som inte vill att någon främmande man skall se hur vackra de är. Men någon gång måste de börja bryta sig ur underkastelsens slaveri. Oj, så mycket lättare de skulle bli accepterade av svenskar om de slängde sjalen och drog på sig snygga kläder.
Men det gör de flesta inte. De tänker precis lika fel som de lättklädda skandinaviska tjejerna på Lamu.
Att stjäla från de fattiga
För nio år sedan reste jag runt i Västafrika tillsammans med Röda Korsets dåvarande informations- och insamlingschef Johan af Donner. Det var en jobbresa, jag skulle filma. Johan var en otroligt trevlig kille att resa med. Att han just då befann sig mitt uppe i det svindleri som skulle komma att skaka svenska Röda Korset i sina grundvalar hade jag ingen aning om.
När han avslöjades fick han löpa gatlopp i medierna. Han utsattes för spott och spe och det sades att de cirka åtta miljoner han hade luggat Röda Korset på innebar att han stal från de fattiga.
Jag försökte räcka upp handen och säga: ”Men stopp ett tag, är det där verkligen sant? Om Johan stal från de fattiga, är det inte precis det som Röda Korset sysslar med ständigt, med sina höga chefslöner och vidlyftiga projektkostnader?”
Jag skrev en artikel i tidskriften Axess där jag resonerade kring fenomenet Johan af Donner. Min poäng var att det i grunden handlade om ett strukturellt problem inom Röda Korset. Där odlas en kultur som gör sådana som Johan af Donner möjliga. Adliga namn premieras. Fina boendeadresser på Östermalm likaså. Om man dessutom har en tjusig hustru, framgångsrik inom heminredningsbranschen, då är man som klippt och skuren för ett toppjobb inom Röda Korset.
Jag kommer att tänka på allt detta nu när flyktingkrisen är akut och svenskar uppmanas via radio, teve och tidningar att skänka pengar till Röda Korset. Om vi tänker oss att den genomsnittliga gåvan kan vara 100 kronor så krävs det nästan ettusen givare för att skramla ihop till en månadslön åt Röda Korsets generalsekreterare. Och då tillkommer sociala avgifter med semesterersättning. Åt en enda person i den omfattande personalstaben.
De senaste två åren har hon höjt sin lön med drygt fyratusen i månaden. Om ytterligare två år, tja, vem vet?
Men detta är inte en pekuniär fråga, det vill jag understryka. Det handlar om kulturen inom Röda Korset. Attityden till verksamheten. Vad ska prioriteras? Var ska pengarna satsas?
Därför vill jag tipsa den som vill hjälpa flyktingar i Sverige om att titta på alternativ. Det finns mindre tjusiga men mer effektiva organisationer än Röda Korset.
Emotionell utmattning
Som krigsreporter i Afrika har jag många gånger känt vanmakt inför uppgiften att förmedla en begriplig bild av det lidande jag bevittnat. Svältande barn, döende barn och ännu värre. Hur får man svenska ”nyhetskonsumenter” att verkligen begripa vad det handlar om? Hur snaskig och närgången måste jag vara mot krigets offer för att få folk därhemma att fatta? Så att de reser sig ur tevesoffan och kräver handling för att få stopp på lidandet.
Nu översvämmas de sociala medierna av bilden på lille Aylan, uppsköljd död på en strand i Turkiet. Nu stiger yrvakna rop med krav på handling. Och återigen känner jag denna vanmakt. Jag fylls av vrede och äckel.
Har ni ingen fantasi!? vill jag skrika. Fattar ni inte att det här har pågått i månader, snart i flera år? Har ni inte sett siffrorna, alla tusen som har dött i Medelhavets vågor? Tror ni att Aylan är den förste? Har ni ingen föreställningsförmåga?
Det är så här det ser ut. Måste ni få bilden upptryckt i ansiktet för att ni ska begripa? Hur mycket är er empati värd då?
Men det är inte det värsta. När bilden på lille Aylan har bleknat på våra näthinnor om en tid så kommer vi att sitta där vid teveapparaterna och gäspa igen. Håhåjaja, nya siffror om döda i Syrien, antal drunknade i Medelhavet. Håhåjaja, siffror, siffror.
Måste den döde treåringen läggas upp på våra soffbord för att vi ska fatta?
Det kallas compassion fatigue på NGO-lingo. Emotionell utmattning. Det är vad vi drabbas av när siffrorna blir för höga. Ända tills en död treåring flyter iland och en fotograf råkar vara på plats. Då sprattlar vi till en stund. Ordnar insamlingsgalor, skriker på förändring. Rör upp himmel och jord. Och sedan somnar vi in igen. Utmattade av all medkänsla.
Snart är Aylan glömd och livet återgår till det normala, som den vidriga journalistklyschan lyder.
Sydsudan på katastrofens rand
Jag fick ett nödrop från Sydsudan. En god vän som bor där och bedriver affärsverksamhet berättar att situationen i landet blir allt mer desperat för var dag som går.
Det ser inte bra ut. Salva Kiir (presidenten, min anm.) och gänget kör nu bara på allt de kan och tömmer banker och bolag dygnet runt. Listan är lång och kursen på det sydsudanesiska pundet mot dollar är från riksbanken 3.08 men det finns inga att få. På svarta marknaden är det nu 15,4 pund på en dollar och de vägrar att ändra kursen. Torrvaror och mat har gått upp runt 84 % på 7 veckor. Bara början tror jag. Just nu är det många generaler som skapar sin egen milis och plundrar, dödar och våldtar civila. Det finns nu runt sex nya grupper som från början har fått allt materiel från regeringen. Det hölls ett möte för elva dagar sedan där länder från EU tryckte på att de måste utreda dessa brott, speciellt alla våldtäkter inom regeringstrupperna. Svaret var rakt från utrikesministern: det gick inte att utreda detta eftersom det inte har inträffat och att det inte låg i deras natur att göra sådant. På den nivån är vi nu. Sanningen är att om de skulle börja utreda alla brott begångna av regeringssoldater så skulle ännu fler generaler hoppa av och starta eget, tror jag.
Allt han skriver känner jag igen. Den våldsamma inflationen och skillnaden mellan officiell kurs och svartabörskursen är en tydlig signal om att ekonomin har spårat ur helt. Så var det i Uganda när jag var där i början av 1980-talet och det slutade med en väpnad kupp som förde Yoweri Museveni till makten. Som tidigare hoppat av regeringen och startat eget.
Uppgiften om att vapnen som de terroriserande miliserna använder mot civila kommer från regeringsarmén får mig att minnas min intervju med Michael Elmqvist som samordnade biståndet, bland annat det svenska, till Sydsudan. Jag träffade honom för fem år sedan och påpekade att biståndspengar gick till inköp av vapen. Elmqvist avfärdade det problemet.
– Regeringens första prioritering efter ett långt inbördeskrig är förstås säkerhet, sade han. Fyrtio procent av budgeten går till säkerhet (läs: upprustning, min anm.) och vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla ett trovärdigt försvar.
– Men om det innebär att biståndet finansierar det militära, är inte det ett problem?
– Så är det i de flesta länder, svarade Elmqvist leende.
Det är makthavarna i Sydsudan som är skyldiga till den katastrofala situation som råder. Men biståndsgivarna, bland andra Sverige, har en väsentlig skuld i civilbefolkningens lidande.
Om detta fenomen, hur bistånd underblåser och finansierar krig, har jag skrivit en bok. ”Sveriges afrikanska krig” heter den. Finns att köpa på webbokhandlarna. Exempelvis HÄR.