- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
- Conservation versus human rights: Kenya's Ogiek dilemma
Dawits 5000 dagar
Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 5000 dagar i Eritrea. Eftersom han är svensk medborgare ska vi naturligtvis uppmärksamma det. Men vad kan Sverige göra åt saken?
I en helsidestext i dagens DN (läs HÄR) skriver tre skribenter om Dawits öde. De efterlyser andra metoder än förhandlingar för att få loss svenskeritreanen. Jag blir förbryllad när jag läser texten. Vilka förhandlingar? Några sådana pågår såvitt jag vet inte. Den eritreanska regeringen är inte en part som man kan förhandla med i en sådan här fråga. Detta har varit känt länge.
Dessutom har svenska UD från dag ett misskött hela ärendet å det grövsta. UD har trott att Sverige kan hota Eritrea till lydnad. Av alla tänkbara metoder i umgänget med Eritrea är den den sämsta.
Men artikelförfattarna i dagens DN har inte heller fattat vilken motpart de har att göra med. Den metod de förespråkar är den juridiska. De påminner om att Dawits fall har varit föremål för svenske riksåklagaren men att denne avstod från att inleda en förundersökning. Detta väcker skribenternas indignation. De är uppenbarligen så uppfyllda av svensk hybris att de tror att Eritreas regering skulle bry sig om vad en svensk åklagare tycker. Jag förstår inte hur somliga resonerar.
Det jag däremot håller med artikelförfattarna om är att biståndet till Eritrea borde avbrytas. Men inte på grund av fallet Dawit Isaak. Biståndet borde ha avbrutits långt innan Dawit greps eftersom det är så uppenbart att EU-s och andras pengar håller en illegitim regering under armarna. Biståndet till afrikanska despoter är den värsta missgärning omvärlden kan ägna sig åt, trots att den alltid ursäktas med att ”vi inte kan överge landets fattiga medborgare”.
Jag håller också med om att den tvångsbeskattning som eritreaner i diasporan utsätts för borde kriminaliseras i Sverige. Vi borde följa Kanadas exempel.
”Den finns en väg mot frihet”, lyder DN-s önsketänkande rubrik om Dawit-texten. Så länge svenska aktivister tror att hotelser mot Eritrea och ett svenskt åtal mot president Afeworki skall lösa problemet så är vi långt från en frigivning.
När nyhetsfabriken slaktar sina offer
Emmanuel Abour från Ghana verkar vara en bra kille. Han bor i Södertälje och jobbar som städare och reklamutdelare i Stockholm. Dagens Nyheter berättar om honom i sin reportageserie #deosynliga. Läs HÄR.
Emmanuel är effektiv. Han springer i trapporna när han delar ut sina blad. DN:s reporter har svårt att hålla jämna steg med honom. På bilderna i tidningen ser man en kille full av energi. Han är välklädd i ändamålsenliga byxor, tröja och skor.
A winner, skulle folk i Ghana säga.
Jag vet inte hur det gick till när DN kontaktade Emmanuel och frågade om han ville låta sig intervjuas och fotograferas. Men jag kan gissa att han nog blev ganska glad och smickrad. Han är ju en hårt arbetande människa med optimistisk framtidstro kommen från en fattig bakgrund. Det framgår mellan raderna i reportaget. Observera, mellan raderna.
Jag har varit i Ghana och umgåtts med barskrapade människor i slumområdet Nima i huvudstaden Accra. Jag kan tydligt föreställa mig vad Emmanuel har lämnat bakom sig. För honom representerar Sverige naturligtvis himmelriket. Han har jobb och bostad. Men i DN blir han bara ett offer. Han ”utnyttjas på en hänsynslös arbetsmarknad”.
Jag har sällan sett en oskyldig människa få sin värdighet strippad så brutalt som i #deosynliga.
När Emmanuel blev kontaktad av DN kunde han förstås inte ana att det fanns en roll ledig för honom, skapad av nyhetsdramaturgerna på tidningen. I dramat ska det finnas en hjälte, en skurk och ett offer. Så ser det ut i alla sagor.
Hjälten i den här berättelsen är fackombudsmannen som förtrytsamt påpekar att Emmanuels lön på 50 kronor i timmen som han tjänar på att dela ut reklam är för lite. Minst 80 ska han ha. Och han ska gå, inte springa i trapporna!
Skurken är representanten för Svensk Direktreklam som har anställt Emmanuel. Företaget är, enligt DN, själva symbolen för migranternas misslyckande och dess rekryterande av arbetskraft beskrivs som ett slags hallickverksamhet. I de påvra härbärgena där fattiga migranter hukar i sin osynliga skuggvärld uttalas företagets namn ”ofta med ett sorgset leende”, enligt DN. (Undrar hur DN:s reporter kan känna till det?)
Och offret, som sagt, det är Emmanuel.
DN:s reporter resonerar kring möjligheten för Emmanuel att stämma Svensk Direktreklam. Hur många tycker att det låter som en bra idé?
Reportaget ”Slit med reklam hans sista utväg” är ett standardförpackat snyftreportage där ingen hänsyn har tagits till verkligheten. En hårt arbetande människa som försörjer sig hederligt i ett Sverige där lågutbildade utlänningar med dåliga språkkunskaper kan titta i månen efter ett jobb, reduceras av tidningen till ett utnyttjat offer.
Den som läser kritiskt ser ganska lätt hur DN:s avsikt är att skuldbelägga det svenska samhället. Vi ska återigen för pruttisjuttonde gången få inpräntat i oss vilka cyniska och ogina människor vi är, vi svenskar.
Jag tycker Emmanuel ska stämma DN istället för Svensk Direktreklam. För ärekränkning.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.
Västsahara bättre än sitt rykte
Tillbaka i Sverige efter ett kort besök i Västsahara. Nöjd med att kunna konstatera att mina intryck skilde sig från mina förväntningar på ett dramatiskt sätt.
Jag besökte kuststaden Dakhla, centrum för landets fiskeindustri. Trålare lossade sin fångst, kylbilar fraktade fisk till moderna förpackningsfabriker där män och kvinnor jobbade sida vid sida. Utmed strandboulevarden trängdes kaféer och restauranger. Lokalbefolkningen minglade med franska ungdomar som var där för att kitesurfa i de perfekta atlantvågorna. Utanför mitt hotell fanns ett litet tivoli med radiobilar och uppblåsbar hoppborg där barnen tjoade och tjimmade till sent in på natten.
På kvällen fylkades vinddrivna svarta människor från Mauretanien, Niger och andra västafrikanska länder i marknadskvarteren. De sålde skor, kastruller och miswakpinnar att borsta tänderna med. Ytterst få poliser och praktiskt taget inga militärer så långt ögat nådde.
Ändå anses Västsahara vara en av världens mest konfliktinfekterade platser. Vår egen Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet vurmar för att Marocko, som ockuperar Västsahara sedan 1975, skall släppa sina anspråk och att ”befrielserörelsen” Polisario skall bilda regering i det som då skall kallas Demokratiska sahariska arabrepubliken.
Redan 2012 beslutade svenska riksdagen om ett erkännande av Västsahara. Det stupade på formalia eftersom Polisario inte kontrollerar landet. Men flera tunga namn inom S och MP har sagt sig vilja driva igenom ett erkännande. Bland andra Urban Ahlin. Det kom därför som en lätt överraskning när Stefan Löfven i mars tillkännagav att det inte blir något svenskt erkännande av Västsahara. Detta efter att Margot Wallström råkat i blåsväder på grund av erkännandet av Palestina. När hon dristade sig att kritisera Saudiarabien i samma veva fick hon hela Arabförbundet på sig, (som stöder Marockos anspråk på Västsahara) och då insåg regeringen att det inte var läge att provocera mera.
Men frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara dör inte i och med detta. Den kan snabbt få liv igen. Det internationella samfundet har de senaste åren visat prov på häpnadsväckande oförmåga att förstå arabvärlden. Störtandet av Moammar Gaddafi i Libyen, där Natoflyg deltog, var en gigantisk dumhet som bara kan jämföras med störtandet av Iraks Saddam Hussein.
Ett Västsahara under ledning av Polisario skulle bli en algerisk lydstat utan egen överlevnadsförmåga. Landet skulle utsättas för kraftig påverkan från dominerande terrorgrupper i regionen. Hotet mot Europa och mot andra länder i området skulle öka.
Men som sagt, korkade beslut har tagits förut. Den svenska regeringen kanske snart ändrar sig igen beträffande Västsahara.
Inget förvånar längre när det gäller politisk opportunism och okunnighet.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Mona Sahlin dissar Sverige
Jag lyssnade på Mona Sahlin i radion den 23 april. Hon pratade om integration och problemet att välutbildade människor som kommer till Sverige har svårt att få jobb i sin profession.
Det var lätt för mig att ta till mig själva problemformuleringen. Jag har själv en svärdotter nyligen hitflyttad från Brasilien. Hon blev klar med sin utbildning till tandläkare strax innan hon packade väskan, höggradigt gravid. Nu är hon upptagen med sin bebis åtminstone ett par år och hennes utsikter att kunna arbeta som tandläkare i Sverige ter sig minst sagt diffusa. Att få svensk legitimation tar många, många år. Och det var det som debatten med Mona Sahlin handlade om.
Som sagt, lätt att fatta grundproblemet. Men då satte Mona krokben för mitt sympatiserande medkännande genom att leverera en typisk sahlinare.
– Vi bygger in trösklar för att vi medvetet eller omedvetet värderar det som vi själva gör som så mycket finare och bättre än att vara utbildad läkare eller lärare från ett annat land, sade hon.
Hon tillade att vi svenskar måste göra upp med vår självbild. Vad är det för fantasier vi har om vår egen förträfflighet? Skulle svenska läkare vara bättre än andra? Pyttsan!
Ja du Mona, tänkte jag. Antag att du själv skulle drabbas av en allvarlig sjukdom i hjärnan som krävde omedelbar, avancerad kirurgi. Det fanns två kirurger tillgängliga på sjukhuset. Den ene var en svensk läkare, utbildad i Sverige. Den andre var en kongoles, utbildad i Kongo och nyligen hitflyttad som flykting.
Vem skulle du välja? Kom igen nu, Mona. Handen på hjärtat. Vem skulle du välja?
Om du valde som jag tror så vore du i gott sällskap, ska du veta. När rika svarta människor i Afrika blir allvarligt sjuka så beger de sig genast till Sydafrika eller Europa och låter sig behandlas av vita läkare.
Det som stör mig med Monas resonemang är inte att hon vill förkorta väntetiden för att få svensk läkarlegitimation. Det är nödvändigt, absolut. Men det får inte ske till priset av lägre kompetens.
Det som stör mig är detta eviga relativiserande. Vi värderar medvetet eller omedvetet det som vi själva gör som så mycket finare.
Ja det gör vi och det ska vi fortsätta att göra. Sverige är i väldigt många avseenden kolossalt överlägset många länder i världen inom väldigt många områden. Bland annat läkarutbildningar.
Vad säger Mona till en glad liten treåring som utropar: ”Jag är bäst!” ”Hördu min lille vän, jag tycker du ska göra upp med din självbild. Det finns ingen anledning att tro att du är bättre än någon annan.”
Västsaharas biståndsbluff
Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.
I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.
Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.
Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.
Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.
Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.
Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.
De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.
Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.
Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.
Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.
Staten och kapitalet
Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.
Det har aldrig fungerat.
Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.
Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.
Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.
Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.
Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?
Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.
Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.
Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.
Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.
Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.
Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.
Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.
Östafrikas osäkra oljeframtid
De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.
Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?
Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.
115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?
Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.
Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.
Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.
Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.
Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.
Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.
Mycket står på spel och allt räknas i dollar.
Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.
Regnbågar och mångfald
Åter i Sverige efter drygt två veckor i Sydafrika. Regnbågsnationen, som Nelson Mandela kallade landet. Han syftade på den etniska mångfalden som enligt gammal apartheidterminologi utgörs av vita, svarta, färgade och indier.
Mitt tydligaste intryck är att Sydafrika fortfarande är ett extremt segregerat land. De olika ”raserna” (vetenskapligt felaktigt ord) lever åtskilda. Inkomstklyftorna är avgrundsdjupa. Misstron mellan ”raserna” är monumental. Besvikelsen över ANC:s svek mot landets fattiga bubblar som en revolutionär häxkittel som kan koka över när som helst.
Nelson Mandelas romantiska benämning Regnbågsnationen var ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. De olika folkgrupperna med olika kultur och skiftande ekonomiska förutsättningar fanns där efter apartheids fall, och det måste landets nya ledning bara snällt förhålla sig till. Det gick inte att tänka bort någon grupp. Det gick inte att säga: ”allright, här har vi ett jätteproblem. Sannolikt kommer det att ta evigheter innan svarta, vita, färgade och indier lär sig att samexistera och dra nytta av sina respektive olikheter. Vi får bara bita ihop och härda ut så länge.”
Istället gick Mandela ut med sin politiskt korrekta slogan som ville säga att mångfalden i landet var berikande. Vilket alla i dag kan se inte stämmer.
Tillit mellan folkgrupperna saknas. Misstron regerar.
Låter det bekant? Jag har tidigare här på min blogg skrivit om den mångkulturella utopin. Klicka HÄR. Hur ledande debattörer i Sverige hävdar att mångkultur, det vill säga etnisk och religiös mångfald, har ett värde i sig. Att mångkultur innebär att Sverige växer kvalitativt. Blir bättre, tryggare, rikare och mer konkurrenskraftigt gentemot omvärlden.
Sorry, det finns inga belägg för det. Varken här eller i Sydafrika. Här, precis som där, handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten. Vi lever i en föränderlig värld där människor flyttar från land till land. Vi har i Sverige ett stort inflöde av mörkhyade människor, av muslimer och yazidier, syrianer och zoroastrer och många andra.
Istället för att säga: ”allright, det här kräver god samhällsplanering och en vaken insikt om att detta kan komma att bli tämligen problematiskt”, så väljer våra politiska företrädare en annan väg.
Låtsas som att det inte finns några problem i relationen mellan folk med olika kultur, hudfärg och religion. Lansera parollen att mångfald är bra. Den som vill invända stämplar vi bara som rasist, så är den saken ur världen.
Om det funkade för Nelson så kan det nog funka för Steffe också.