- Why host country education for refugees isn’t a magical solution
- Climate change victims to testify in landmark rights case
- In northeast Nigeria, those who fled conflict are being returned to conflict
- Weighed down by war and drought, Tigray struggles to get back on its feet
- Tough security measures approved in Ecuador
Det handlar om kultur
Nu är det gyllene tider för alla kulturrelativister, könsförtryckarapologeter och begreppsförvillare. Sedan nyheterna om tafsande ensamkommande flyktingbarn blev förstasidesrubriker jobbar svettiga etnicitetsideologer för högtryck. Här gäller det att blanda bort korten så till den milda grad att ingen ska kunna veta vad som är upp eller ner, ut eller in.
Målsättningen är i all tysthet klart och tydligt formulerad. När den önskvärda totalförvirringen är uppnådd ska ingen kunna säga att tafsandet har något med kulturell tillhörighet hos tafsaren att göra.
Så här låter det: Det är inte fråga om etnicitet hos tafsaren. Svenska män tafsar minsann lika mycket som utländska, det vet varenda tjej. Det handlar om män som tafsar på kvinnor, punkt!
Om det nu skulle gå att påvisa att merparten tafsare är muslimer så ska alla veta att tafsandet inte har något med religion att göra. Det står inte någonstans i Koranen att det är okej att tafsa på kvinnor.
Summan av kardemumman är att alla män är lika goda kålsupare och att det handlar om kön och inte etnicitet.
Låt mig då anmäla min synpunkt. Tafsandet handlar om kultur. Det är dock inte så enkelt som att tafsandet är specifikt muslimskt. Men muslimer lever traditionellt i klansamhällen och jag vill hävda att tafsarna är extremt överrepresenterade där. I klansamhällena finner vi förutom muslimer även yazidier, zoroastrer och för den delen även kristna araber och många andra icke-muslimska folkgrupper. Det klansamhällena har gemensamt är att kvinnorna har en avsevärt lägre rang än männen och att de tjänar som garanter för manliga släktingars heder.
Och det är just det sistnämnda det handlar om här. De ”egna” kvinnorna ska vara ärbara och helst gömmas undan alla andra mäns blickar. Andra kvinnor däremot, i synnerhet utländska, riskerar ständigt att bli betraktade och behandlade som sexuell lösegendom. Och då är det fritt fram att tafsa.
För att ytterligare komplicera resonemanget vill jag påpeka att det bland muslimska samhällen finns en väldig variation när det gäller kvinnors ställning och därmed också graden av tafsande. Titta på den här vackra kvinnan på bilden. Notera hennes klädsel. Hon är muslim och bor i Mali. Hela hennes uppenbarelse vittnar om att hon skulle bli lika överraskad som chockad om någon man plötsligt började tafsa på henne. I Mali har kvinnor en högre ställning än i exempelvis Somalia, som är kanske sämst i klassen när det gäller kvinnors rättigheter.
I svensk och internationell press beskrivs det nu som om tafsandet har blivit en nationell lagsport bland unga invandrarkillar. Jag kan inte bedöma omfattningen. Det som är så självklart att det inte borde behöva sägas är dock att det bland alla tafsande flyktingpojkar finns massvis med grabbar som inte kan tänka sig att tafsa. Sannolikt därför att de har haft en bra mamma som har gett dem en god uppfostran.
Men tyvärr är sånt inte så vanligt i klansamhällen. Tyvärr är motsatsen det vanligaste. Att pojkar uppfostras till att förakta alla kvinnor utanför släkten.
I Sverige växer nu lokala klansamhällen fram i invandrartäta förorter. Där odlas samma kvinnosyn som i det gamla hemlandet.
Därför handlar tafsandet om kultur.
Lundinspåret kallnar i Sydsudan
Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.
Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.
För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.
En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.
Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.
En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.
Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.
En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.
Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.
Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.
Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.
Så snabbt tröttnade vi
Året som gått har gett oss en tydlig demonstration av begreppet emotionell utmattning. På engelska heter det compassion fatigue, ständigt närvarande i nödhjälpssammanhang. Fråga Röda Korset, Rädda Barnen eller andra hjälpare, alla har upplevt fenomenet. Jag skrev om det på min blogg den fjärde september, apropå den yrvakna reaktionen på den kurdiske pojken Alans drunkningsdöd. Läs den texten HÄR. Min förutsägelse då var att de starka känslor som rördes upp snart skulle ebba ut. Så är det nämligen alltid.
Så här funkar emotionell utmattning: Först inträffar en så kallad humanitär katastrof. Allmänhetens engagemang mobiliseras med hjälp av nyhetsmedierna. På grund av symbiosen mellan medier och hjälporganisationer, som livnär sig på varandras existens, förekommer ytterst sällan någon problematisering av katastrofens orsaker eller analys av de möjliga effekterna av biståndsinsatserna. Allt handlar om att med hjälp av känsloargument engagera människor att avhjälpa katastrofen. Den som inte rycks med i känslosvallet utan istället räcker upp handen och säger: ”Stopp ett tag, bör vi inte först fundera över …” stämplas som hjärtlös och känslokall.
Men känslor är flyktiga och kan lätt förbytas till sin motsats. Det vet alla som har upplevt ett stormigt kärleksförhållande. Därför har vi under hösten sett skylten med texten Welcome Refugees plockas ned och ersättas med dekretet Snart stänger vi bron om ni inte håller er borta.
Den emotionella utmattningen är därmed ett faktum och de mänskliga tragedierna staplas på hög. När endast känslor styr kan kärlek snabbt förbytas till likgiltighet. Eller avståndstagande. Undersökningar om svenskarnas partisympatier tycks bekräfta detta.
Vad gick fel i det svenska asylmottagandet? Tusen saker förstås, men finns det en grundbult? Ja, det tror jag. Det grundläggande felet är att hela engagemanget har varit känslostyrt från första början.
Redan den 7 december 2014 slog Fredrik Reinfeldt an tonen i den danska tidningen Politiken. Han sade: Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.
Det är lätt att misströsta om förnuftets kraft när man får en sådan emotionell snyting mitt i solar plexus. Av högste chefen.
Det jag önskar inför 2016 är styrande politiker som tar sitt förnuft tillfånga. Klokhet, regeringsduglighet och insikt i hur ett komplext samhälle som Sverige fungerar är vad som krävs. Inga fler känslomässiga utspel som banar väg för enkla patentlösningar, tack så mycket.
Minns vad Friedrich Nietzsche sade: Man ska hålla fast vid sitt hjärta, för om man släpper lös det så tappar man snart kontrollen över huvudet också.
Gott Nytt år, kära läsare.
FN-s sexhandel i Afrika
Det var för väl att svenske FN-medarbetaren Anders Kompass friades från anklagelserna om att ha misskött sig när han rapporterade om FN-soldaters sexaffärer med minderåriga.
Storyn är i korthet att Kompass förra året informerade den franska regeringen om att landets FN-soldater stationerade i Centralafrikanska Republiken hade förgripit sig sexuellt på unga flickor i ett läger för internflyktingar.
När rapporten kom till FN:s kännedom blev Kompass avstängd från jobbet. Men nu har han alltså fått upprättelse.
Det här är, som man brukar säga, bara toppen på isberget. Jag har under mycket lång tid gjort omfattande resor i afrikanska konfliktområden och säkerligen blivit lite avtrubbad. Jag har inte skrivit om det här tidigare eftersom det är vardagsmat. Det är nämligen så att överallt där det finns utländsk personal av något slag – FN-soldater, nödhjälpsarbetare, livsmedelstransportörer eller liknande – så uppstår sexhandel med unga flickor, och kanske även pojkar. Jag har sett det här i Lokichogio i norra Kenya, i Liberia, Sierra Leone och diverse småorter i Sudan och Sydsudan.
Lokichogio var särskilt intressant. Där bodde jag i en månad för att göra en film för SVT om nödhjälpen till södra Sudan. Året var 2001 och lilla Lokichogio kryllade av utländska hjälporganisationer, tillsammans med FN-folk. Det var ett Klondyke för alla möjliga lycksökare. Där fanns de lokala nattfjärilarna som hängde på barerna sju kvällar i veckan och huvudsakligen attraherade kenyaner och andra afrikaner i det lägre inkomstskiktet. Men varje fredag anlände ett plan från Nairobi fullastat med lite mer högklassiga damer. De stannade under helgen och flög hem måndag morgon.
Överallt i svarta Afrika där manliga utlänningar med pengar konfronteras med unga kvinnor utan pengar uppstår sexhandel. Till saken hör också att synen på prostitution är oerhört mycket lättsammare i Afrika söder om Sahara än någon annan del av världen som jag känner till. (Jag har aldrig varit i Thailand, bör jag kanske nämna.)
Sex är ett betalnings- och belöningsmedel. För unga FN-soldater med begränsad erfarenhet av den här sortens afrikanska miljöer är det nog svårt att ta rätt moraliskt beslut. Därtill kommer grupptrycket från kamraterna.
Det här menar jag inte som ett urskuldande. Varje organisation bedöms utifrån dess egna medarbetares uppträdande på plats i fält. Frotterandet mellan utlänningar – med eller utan uniform – och lokala prostituerade sker oftast helt öppet. När hungrande småflickor får betala mat med sex är det sannolikt mer diskret. Just den varianten har jag inte bevittnat.
Den här gången var det franska FN-soldater som pekades ut. Nästa gång kan det vara svenska. Eller folk från någon hjälporganisation, som det finns väldigt gott om. Ingen ska tro att det bara är en viss kategori vita utlänningar som har sex med lokalbefolkningen.
Ingen ska heller tro att det bara är utlänningar. Men frågar man flickorna själva så säger de att de vita i allmänhet är snällare. Och oftast rikare och generösare.
Så där komplicerat är det, där man tror att världssamfundet kämpar för att upprätthålla de ärofulla principerna om alla människors lika värde.
En thriller före sin tid
Barn på flykt försvinner i Sverige och hamnar i klorna på onda människor som utnyttjar dem sexuellt. Om detta kan vi läsa i bland annat Dagens Nyheter, där Erik Helmerson i ett ledarstick i dag (17/12) tar upp problemet.
Det låter som en ingrediens till en spännande politisk thriller, och det är det också. Jag gav ut den redan 1994 på Albert Bonniers förlag. En främling knackade på dörren heter den och på baksidan kan man läsa:
Det är maj månad med en osannolik värme. Gatuslagsmålen mellan svenskar och invandrare avlöser varandra. En dag påträffas en känd riksdagsman och förespråkare för flyktingars rättigheter bestialiskt mördad. Per Gustavsson, avdankat utrikesreporter, kör taxi i stan och blir oväntat indragen i en konspiratorisk spiral som bara kan sluta med våld och död. Men vem dödar vem – och varför? Vart tog de utländska småflickorna vägen och vilka mörka hemligheter bär egentligen Veronica Östergren på?
Berättelsen utspelar sig i Uppsala under den period då flyktingströmmen från forna Jugoslavien kulminerade. Den beskrevs som en dystopisk fantasi. Det var den inte, jag var bara före min tid. Som vanligt. Recensenten Jörgen Hammenskog skrev så här i Göteborgsposten:
“… den är ruggigt spännande, den kan i svärta och vidrigheter blixtra till som i en James Ellroy-roman och trots sin ibland fladdriga intrig är den stämningsmässigt på något sätt fullt tänkbar .”
Det som var fullt tänkbart 1994 är i dag alltså verklighet.
Trehundratjugoåtta sidor tät spänning med hisnande nutidskänsla, trots att boken är 21 år gammal! En perfekt julklapp.
Köp den direkt av mig, signerad om så önskas, för 150 kronor inklusive porto. Beställ på: bengt(at)ethnopress.se
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Hur ska det gå för Lundin och Bildt?
Åklagare Magnus Elving ringde i går. Han har under fem års tid bedrivit en förundersökning gällande påstådda brott mot den internationella humanitära rätten i Sudan under åren 1997 till 2003.
Konkret handlar hans utredning om huruvida det svenska oljebolaget Lundin Oil agerade olagligt i södra Sudan – nuvarande Sydsudan – under den aktuella perioden. Det finns tre konkreta frågeställningar.
1 – Går det att bevisa att de påstådda brotten av militär och regeringsanknuten milis mot civilbefolkningen i Block 5A har ägt rum under den aktuella tiden?
2 – Var i så fall personer med svensk anknytning medvetna om dessa brott?
3 – Har dessa personer på något sätt främjat brott genom ”råd eller dåd” – det vill säga, har de genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar?
Elving hade en del saker han ville fråga mig om. År 2000 var jag på plats i Lundins prospekteringsområde tillsammans med dåvarande vd Ian Lundin. Jag filmade och mitt material visades som ett Dokument Utifrån på SVT. Året därpå gjorde jag ett nytt besök där och det blev ett reportage i SVT:s Agenda. Se det HÄR.
Jag har själv blivit förhörd av Magnus Elving i den här frågan. Nu ser jag i tidningsuppgifter från i somras att även Ian och Lukas Lundin skall förhöras, och dessutom Carl Bildt som satt i Lundins styrelse från 2000.
När jag talade med Magnus Elving i går frågade jag hur det gick med hans utredning. Han var som vanligt förtegen men sade ändå att någon typ av besked sannolikt kommer under nästa år.
Det måste vara en åklagares mardröm att försöka genomföra förhör med folk, givet det läge som råder i Sydsudan, sade jag.
Inte alls, svarade Elving. Han tyckte det var intressant och lärorikt, och att få tag på vittnen var inte så svårt som man kanske kan tro.
Jag önskar honom lycka till. Jag tycker det vore en seger för det svenska rättssamhället om vi kunde få ett avgörande i den här frågan. Helt oavsett utslaget.
Såvitt jag vet är jag fortfarande den enskilde svensk som har den bredaste kunskapen när det gäller inbördeskriget och oljans roll i detsamma i Sudan.
2014 gav jag ut min reportagebok Oljans pris där jag utförligt redovisar de fantastiska turerna kring kriget, oljan och Lundin Oil. Den som läser den kan med någorlunda precision gissa sig till svaren på de tre frågorna ovan.
Köp Oljans pris på Adlibris HÄR eller Bokus HÄR. Den finns även som e-bok.
Bästa julklappsboken
Operation Axum utspelar sig i en värld där personliga intriger sätter mäktiga krafter i rörelse.
Tre sammansvurna män vill styra historiens gång.
Shlomo Rubenstein är en israelisk officer med politiska ambitioner. Hans plan går ut på att provocera igång ett nytt storkrig i Mellanöstern. Ett krig som en gång för alla skall avgöra vem som bestämmer över Jerusalem, världens i särklass viktigaste religiösa centrum för judar, kristna och muslimer.
Den kristne predikanten Paul Troy vill se Bibelns undergångsprofetia besannas. Harmagedon närmar sig. Jordens alla kungar, som det står i Bibeln, samlas till den stora slutstriden. USA är på plats i regionen. Likaså Islamiska staten, al Qaida, Iran, Irak och Israel.
Den tredje mannen är Uri Abramovich. Judisk rabbin som inte erkänner staten Israel. Israel är en hädelse så länge inte Messias har kommit till jorden. Och Messias kommer inte förrän judarna har byggt sitt nya tempel på Tempelplatsen mitt i Jerusalem. Problemet är bara att den platsen är upptagen av Klippdomen. En av islams allra heligaste byggnader.
Den måste bort och de tre sammansvurna vet hur det skall gå till.
Men även om de krossar Klippdomen, vinner det krig som då garanterat bryter ut och sedan bygger det nya judiska templet så är detta inte komplett utan en avgörande detalj.
Den gyllene förbundsarken. Kistan av guld som Mose lät tillverka. Judarnas viktigaste kultföremål till vars ära kung Salomo byggde det första templet år 950 före Kristus.
Men arken är försvunnen sedan nära 3 000 år. Var finns den? Och hur kan den föras till Israel?
Där kommer Martin Gabler in i bilden. Svensk antikvitetskännare och mästerlig konstförfalskare. När ödet sammanför honom med den vackra etiopiskan Rebecca, då drar en jakt igång. Jakten på en magisk ring och världens äldsta massförstörelsevapen.
De sammansvurna männen anar inte vem de fått som motståndare. Och Martin anar inte att Rebecca har en helt egen plan.
Nilsson är skicklig på att skapa en gastkramande spänning med igenkännbara miljöer, tvära kast och en yttre handling som gör att historien verkar fullt rimlig och möjlig. Romanen vänder sig till en publik som uppskattar äventyrsromaner med en politisk dimension och tyngd. (Jörgen Hammenskog i BTJ)
En mycket bra politisk thriller. (Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen)
Operation Axum är en spänningsroman som genom sin förankring i bibliska och etiopiska legender och myter, historiska skeenden och samtida politiska förhållanden på samma gång är bildande och underhållande. (Lars Anders Johansson, Svensk Tidskrift)
TV-intervju med författaren, klicka HÄR.
Läs mer om boken, klicka HÄR.
Köp den på Adlibris, klicka HÄR.
Eller på Bokus, klicka HÄR.
Operation Axum finns även som ebok.
Den förlorade oskulden
Efter terrordådet i köpcentret Westgate i Nairobi, Kenya, i september 2013 skrev jag en krönika här på min blogg. Drygt två år sedan, alltså. Läs den HÄR.
Då frågade folk hur det kunde hända. Jag frågade istället varför det inte hänt tidigare, och varför det inte hände oftare. Jag skrev också att frågan inte var om något liknande skulle kunna hända i Sverige, utan snarare när det skulle inträffa.
Kanske är vi några steg närmare det ögonblicket nu.
Det fanns ett preludium till Westgatemassakern som hade pågått i många år. När jag kom till Nairobi första gången 1976 var det en öppen stad där man kunde röra sig fritt. Folk varnade mig för rånare men någon sådan råkade jag aldrig ut för. Vi utländska back-packers med våra afrikanska vänner och väninnor rörde oss fritt i stan dag som natt.
I dag är läget annorlunda. Metalldetektorer vid inpassage på hotell. Fler vakter på gatorna. Många utländska företag har flyttat ut till förorterna. Centrala Nairobi anses inte vara säkert längre.
De muslimska kvinnor man ser är ofta beslöjade. Särskilt somaliskorna. Det var de inte för 40 år sedan. Konflikten i Somalia har spillt över till Kenya i form av terror och en strängare syn på religionen. Dessa två fenomen går hand i hand.
Jag lyssnade häromkvällen på en föreläsning av terrorforskaren Magnus Norell då han släppte sin nya bok Kalifatets återkomst. Nödvändig läsning för den som vill hänga med. Det han särskilt tryckte på i sin föreläsning var de missuppfattningar som råder gällande terrorns koppling till islam. När exempelvis IS utför blodiga handlingar och påstår att det sker i Allahs namn så reagerar mängder av opinionsbildare med ryggmärgen och hävdar att detta inte är sant. Som president Bush sade efter 11 september; Islam is a religion of peace. Som den fördomsfrie forskare Norell är, punkterade han den myten. Allt som IS gör har täckning i Koranen, fastslog han. Men denna insikt är så skrämmande att västerlänningar, i synnerhet, instinktivt fördömer den som lögn. Det kan bara inte vara sant. Jo, säger Norell. Det är sant.
Den 7 juli 2005 drabbades London av ett terrorattentat utfört av självmordsbombare i kollektivtrafiken vilket skördade 52 människoliv och skadade drygt 700. Efteråt gjordes omfattande opinionsundersökningar bland brittiska muslimer gällande deras attityd till attackerna. Det framkom då att cirka 20 procent av de tillfrågade ”kände sympati” med förövarna. Dock tyckte så många som 99 procent att det var fel att utföra dåden. I en annan undersökning ansåg cirka 25 procent av tillfrågade brittiska muslimer att terrorattackerna var ”berättigade”.
Det här är svårtolkade siffror men allt annat än unisona fördömanden från muslimerna måste betraktas som allvarliga varningssignaler.
Stefan Löfvens uttalande om att Sverige har varit naivt är också svårtolkat. Är det en uppriktig självkritik? Magnus Norell understryker hur viktigt det är att svenska regeringen slutar skattefinansiera islamistiska organisationer, vilket har pågått en lång tid och har stark acceptans bland svenska politiker. Vi kan bara stilla bedja om att Löfven inser att detta är en del av naiviteten och måste avbrytas. All uppmuntran av islamism ökar terrorhotet. Det är en tydlig lärdom från händelser runt om i världen.
Moder Svea håller på att mista sin oskuld. Men det är inte fråga om någon romantisk deflorering på en sommaräng med en avgudad drömprins. Snarare en brutal och utdragen våldtäkt.
Publish and be damned
Flyktingströmmen från Afrika och Mellanöstern har förändrat världen, men också mediernas bild av densamma. Det fanns en tid när de grundläggande journalistiska principerna var heliga vid nyhetsvärderingen på redaktionerna. Den viktigaste, och egentligen enda regeln var: har händelsen allmänintresse? I så fall skall den publiceras.
Allmänintresse definieras i detta sammanhang som den typ av information som medborgaren behöver för att kunna hantera sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.
Ur detta föddes devisen Publish and be damned. Det är inte mediernas skyldighet att hantera konsekvenserna av publicerandet. Nyhetsrapporteringen skall vara konsekvensneutral. Mediernas enda uppdragsgivare är allmänheten som har rätt att få ta del av det som har ett allmänintresse. Att publicera är inte en rättighet. Det är en plikt. I samma ögonblick som redaktören börjar fundera över om publiceringen kan få jobbiga konsekvenser för någon, då infinner sig självcensuren. Då sviks allmänheten. Då börjar nyhetsmedierna hasa ned för ett sluttande plan.
I dag styrs nyhetsvärderingen av andra principer. Kan en publicering av händelsen kränka eller skada någon? Då ska vi inte publicera! Det resonemanget tar sig ofta uttryck i en apologetisk hållning till islamistiska illdåd eftersom muslimer i allmänhet av medierna betraktas som ”en utsatt grupp”. Trots att muslimer finns representerade i 237 länder och utgör cirka 25 procent av jordens befolkning.
I dag, 18 november, inträffade dock ett mycket intressant men sannolikt isolerat trendbrott i mitt husorgan DN. En ganska lång, fördjupande och problematiserande text som handlar om svensken Mehdi-Mohammed Ghezali. Läs texten HÄR.
Hans resor och förehavanden under senare år kopplas samman med militanta islamister i Europa. Han är inte anklagad för något brott men den som läser texten förstår genast att han troligen inte har rent mjöl i påsen. Artikeln utgör en ovärderlig pusselbit för den som vill förstå vad som händer på islamistfronten i Europa, och hur olika grupper och individer agerar gentemot varandra. Tack DN för denna intressanta läsning vid frukostbordet!
Dessvärre tror jag inte det här handlar om att DN har övergett sin sagoberättande agendajournalistik. När känslorna från Parismassakern har lagt sig får vi nog hacka i oss den igen.
Och just nu, i detta skrivande ögonblick, sitter naturligtvis mängder av islamistapologeter i Sverige och slipar sina knivar, redo att kasta sig över DN.