Homosexlagen i Uganda
Nu fylls svenska medier av indignation över den hårda lagstiftningen mot homosexuella i Uganda.
Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut. Gud vad galna de är, de här n…!
Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff.
Kanske bör vi också fundera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.
Alla som vet något om Afrika söder om Sahara känner till att dessa samhällen traditionellt är släktskapsbaserade. Det betyder att släkten – kollektivet – är viktigare än individen. Dennes viktigaste uppgift är att reproducera släkten. Så var det även i Sverige för inte så länge sedan. På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.
I Afrika söder om Sahara är den utvidgade familjen – the extended family på antropolog-vokabulär – den i särklass viktigaste samhällsinstitutionen. När den hotas, hotas hela samhället.
Att människor av samma kön ingår äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.
Så, kära gayaktivister i Sverige. Tagga ned. Kliv av de höga hästarna och försök förstå vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.
Detta mitt inlägg skall inte tolkas som att jag stöder den ugandiska lagstiftningen. Det skall bara tolkas som att jag efterlyser lite problematisering och eftertanke i debatten.
Mer om propagandakriget i Sydsudan
De pågående striderna i Sydsudan berättar en del om propagandan som spreds vid millennieskiftet gällande det inbördeskrig som då pågick i Sudan.
Det var då organisationen Christian Aid publicerade sin rapport The Scorched Earth. Den brända jorden. Enligt rapporten pågick det som närmast kunde liknas vid ett folkmord i södra Sudan. Khartoums regeringsarmé tillsammans med lojala milisgrupper ägnade sig åt att förfölja och döda civila som bodde i det vidsträckta område där oljeprospektering pågick.
Svenska Lundin Oil pekades ut som en av de värsta bovarna beroende på att bolaget hade låtit bygga en väg mellan städerna Bentiu och Leer. Fyrtioåtta byar sades ha bränts ned för att ge plats åt vägbygget. 160 000 människor hade dödats eller drivits på flykt. Påstods det.
Dessa siffror förbryllade mig. När jag besökte platsen 2001 konstaterade jag att tusentals människor hade flytt till Bentiu och grannstaden Rubkona, där regeringsarmén, Lundin Oil och den största milisgruppen hade sina högkvarter.
All min erfarenhet av krig sade mig att civila flyr bort från det som hotar dem. De flyr inte till sina mördare. Det var något i Christian Aids version av kriget som inte stämde.
Gerillan SPLA nämndes knappt i sammanhanget. All skuld lades på oljebolagen, i synnerhet Lundin Oil.
För cirka en månad sedan meddelade Läkare utan gränser, MSF, att de evakuerade sin klinik i Bentiu och förde patienter och personal i säkerhet till staden Leer. MSF:s chef på plats uttryckte sin stora lättnad över att det fanns en bra väg som underlättade evakueringen. Det är den väg som Lundin lät bygga för 14 år sedan.
Härom dagen kom ett nödrop från MSF. All deras personal i Leer har tvingats fly ut i bushen tillsammans med samtliga patienter. Det är livsfarligt att stanna kvar. Häftiga strider pågår. Läs nyhetstelegrammet HÄR.
Den militära organisation som nu vållar död och förödelse i regionen är densamma som tidigare hölls om ryggen av Christian Aid och beskrevs som offer, krigets stora förlorare.
Läs min föregående bloggtext här nedan om den högerkristna desinformationskampanjen.
Om de nu pågående striderna i Sydsudan kan föra något gott med sig, så är det kanske att rätta till de felaktiga analyser som gjordes av inbördeskriget för ett decennium sedan.
USA:s kamp för Sydsudan förgäves
När Sydsudans president Salva Kiir framträder offentligt har han alltid en stor cowboyhatt på huvudet. Den har han fått av USA:s tidigare president George W Bush. Hatten symboliserar den nära relationen mellan dessa män. Varje gång Salva Kiir visar sig i den betyder det att han bedyrar Bush sin vänskap och respekt.
Få svenskar förstår den symboliken. Sydsudan har försvunnit från den svenska medieradarn. Våra stora tidningar bryr sig inte ens om att skicka dit sina korrespondenter.
Det är synd eftersom Sydsudan är en nation som spelar en mycket viktig roll i det stora politiska spelet om Afrika. Det har man förstått i USA där upprördheten över det som nu pågår i världens nyaste land är påtaglig.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som pågick mellan 1983 och 2005 växte den amerikanska insikten om att en avgörande geopolitisk förändring stod för dörren. Om ett självständigt, kristet dominerat Sydsudan kunde skapas så skulle det landet kunna bli en trogen amerikansk allierad. Den muslimska expansionen söderut på kontinenten som dirigerades av Hassan Turabi, parhäst till Sudans president Omar Bashir, skulle kunna stoppas.
USA inledde ett mycket ambitiöst lobbyarbete för att tvinga fram en politisk lösning som innebar att Sudan skulle delas. Det var framför allt George W Bush som satte upp detta som sitt främsta politiska mål i Afrika. Politiska tungviktare som exempelvis John Prendergast satsade all sin tid på projektet.
President Bush hade ett nära samarbete med den kristna högern i USA. Ur det samarbetet föddes det omfattande lobbyarbete som bar frukt efter flera år. En av de drivande var Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham.
För att isolera regeringen i Khartoum spred högerlobbyn uppgiften att slaveriet i Sudan hade fått ett uppsving på grund av inbördeskriget. Högerkristna organisationer samlade pengar för att köpa loss ”slavar”. Det blev naturligtvis en mycket lukrativ verksamhet för ”slavhandlarna”. Miljoner dollar satsades på att översätta bibeln till lokala sydsudanesiska språk. Jag har själv inspekterat Franklin Grahams organisation Samaritans Purse och följt deras arbete med att flyga in biblar till gerillakontrollerade områden.
Alla som på något sätt understödde den förhatliga regeringen i Khartoum skulle motarbetas. Det gällde i synnerhet de oljebolag som var verksamma i Sudan. Kristna grupper i USA och Europa engagerade sig i arbetet. För att kunna nå målet – ett självständigt Sydsudan – måste de utländska affärsföretag i Sudan som stödde regeringen stoppas. Detta blev den amerikanska kristna högerns stora paradfråga.
Det är intressant att notera att denna genuint högerkristna strategi anammades utan att problematiseras eller ifrågasättas av exempelvis svenska debattörer på vänsterkanten. Franklin Grahams paroller köptes utan prut och upphöjdes till gospel truth.
I dag är förvirringen total i alla läger. De som tidigare beskrevs som martyrer lidande under Khartoums förtryck sliter nu strupen av varandra. Salva Kiir har tagit av sig cowboyhatten och dragit på sig en kamouflagefärgad keps istället.
Den bild av inbördeskriget i Sudan som målades upp av den amerikanska kristna högern tillsammans med diverse europeiska kristna organisationer visar sig nu i efterhand vara falsk. Maktförhållandena såg inte ut så som de beskrevs. Gerillan SPLA – som i dag får ta skulden för de strider som pågår och har dödat säkert 10 000 människor – var inte den folkliga befrielserörelse som många ville beskriva den som.
Den som vill veta mer om detta uppmanas att läsa min bok Oljans pris som kommer ut i april.
Om rasister och prostituerade
Lyssnar på Studio Ett där ett samtal förs om rasismen i Sverige.
Det är ett ämne som jag skyggar för lite grand. Jag tycker det är obekvämt att prata om det. Som jag har påpekat här tidigare så är Sverige ett land med extremt få rasismyttringar jämfört med de flesta andra länder i världen. Det kom tydligen som en överraskning för många när jag här på min blogg påpekade att rasismen i svarta Afrika bräcker den i Sverige med hästlängder.
Jösses vilka rasistiska stereotyper många afrikaner slänger sig med!
Medan jag förstrött lyssnar på debattörerna i radion vandrar mina tankar iväg i associativa banor. Jag kommer att tänka på tjejerna från Somalia som bodde på samma billiga hotell som jag i Nairobi på det glada sjuttiotalet. De var ju fostrade i en extremt pryd tradition i sitt muslimska hemland. När de flydde därifrån och hamnade i Kenya tog deras familjer avstånd från dem. Det ansågs vara ett grovt brott mot de religiösa konventionerna att lämna hemmet och inte ha en nära manlig släkting som ”beskyddare”, vilket var sed i Somalia.
De flickor som ändå tog detta steg ansågs synda. De kallades öppet för horor eftersom de valt att bryta med de patriarkala sedvänjorna. Jag upptäckte att detta stigmatiserande fick en lite märklig effekt.
En somalisk väninna till mig berättade att hon visste att hennes enda sätt att försörja sig i Nairobi var prostitution. Men hon ville inte, hon stretade emot. Ända tills hon fick veta att hennes familj redan betraktade henne som prostituerad, bara för att hon hade förlupit hemmet.
Jamen då så, tänkte hon. Då har jag ingen heder att bevara. Då kan jag lika gärna bli prostituerad. Och så fick det bli.
På liknande sätt tycks det förhålla sig med somliga svenskar som vill föra en resonerande diskussion kring invandringens omfattning, och får höra att de därmed är att betrakta som rasister.
Jamen då så, tror jag många tänker. Då är jag väl rasist. Då kan jag ju lika gärna rösta på SD i höst.
Jag tror det hysteriska skrikandet om rasism i Sverige är totalt kontraproduktivt. Jag tror det bara marginaliserar människor och tvingar in dem i en rasistisk självbild som inte är sann.
Människor på hela jorden har en tendens att leva upp till de förväntningar de känner på sig. Särskilt om de är negativa.
Afrosvenskarna offer för dålig image
Afrosvenskar är mer utsatta för diskriminering och hatbrott än andra minoriteter i Sverige. Det framgår av rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige” som överlämnas till regeringen i dag (3/2).
De tre utredarna skriver om sin rapport på DN Debatt. Deras inlägg väcker en hel del tankar. Jag är övertygad om att de har rätt i sak. Svarta människor får säkerligen ta emot fler rasistiska gliringar och ännu värre i sin vardag. Man kan fundera på vad det beror på.
Det är rimligt att anta att svenskar i allmänhet betraktar afrikaner som representanter för Afrika. Och det är en kontinent med ett gigantiskt imageproblem. Vad vet folk om Afrika? Jo, att där grasserar sjukdomar, svält, krig och epidemier. Skolor saknas, våldet är ständigt närvarande. Jag skulle gissa att en majoritet av Sveriges befolkning betraktar hela Afrika som ett nödlidande inferno.
När då en representant för denna katastrofdrabbade del av världen knackar på dörren i Sverige och söker ett jobb eller en bostad, är det konstigt om arbetsgivaren eller hyresvärden tvekar?
Hur sann är då den gängse bilden av Afrika? Inte alls, vill jag påpeka. Den är till största del helt falsk. Den som gör en resa i praktiskt taget vilken del som helst av Afrika kommer att ha svårt att känna igen sig i den svenska mediebilden av kontinenten. Den som skapar Afrikas image.
Och vem skapar mediebilden? Givetvis nyhetsmedierna, men framför allt hjälporganisationerna. Varje dag matas vi med tidningsannonser och reklamfilmer på teve som visar nödlidande svarta människor. Bilden av Afrika blir synonym med bilden av det där svältande barnet vars liv vi ska rädda genom att skänka pengar.
Afrikas dåliga image är till stor del resultatet av hjälporganisationernas massiva marknadsföring som alltid har gått ut på att framställa afrikaner som mindervärdiga varelser som inte kan ta hand om sig själva. Som är beroende av den vite mannens gåva för att kunna överleva.
Det där tror jag är en viktig del i förklaringen till att afrosvenskar diskrimineras. Man kan inte ha ett jämlikt förhållande med en människa som man samtidigt förväntas tycka synd om.
Utöver det vill jag påpeka att afrosvenskarna kanske skulle fundera över hur klokt det är att låta sig representeras av det som heter Afrosvenskarnas riksförbund. En organisation med klart antidemokratisk profil. Den som tar del av deras program blir inte mer benägen att anställa en person som associeras med dem. Det vill säga en afrosvensk.
Jag ser den aktuella rapporten som ytterligare ett uttryck för den fåfänga svenska jakten på Utopia. Det perfekta samhället där inga motsättningar existerar, där alla är systrar och bröder oavsett alla individuella skillnader.
Det kommer aldrig att förverkligas. Varje individ – vit som svart – fattar sina beslut på grundval av erfarenheter, kunskap och magkänsla. Ingen rapport i världen kommer att kunna ändra på det. Särskilt inte en rapport som utmynnar i att problemet ska lösas genom att man tillsätter en statlig utredning.
Biståndet medskyldigt till våldet i Sydsudan
De strider som bröt ut i Sydsudan sistlidna december var väntade. Redan för tre år sedan, den 7 januari 2011 publicerade jag en text på DN Debatt med rubriken ”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”.
Jag skrev: Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.
En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.
Men i en tyst överenskommelse har detta istället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!
Läs hela texten på DN Debatt HÄR.
Jag påpekade vidare att det yttre krigshotet inte var särskilt påtagligt. Däremot fanns det en överhängande risk att olika rivaliserande grupper inom landet skulle gå i krig mot varandra.
Det är exakt vad som nu har hänt. Och dessa grupper är välbeväpnade.
Sydsudan skapades 2011 som ett direkt resultat av fredsöverenskommelsen som satte punkt för ett 22 år långt krig. Den nya nationen blev omedelbart en favorit för biståndsorganisationer i västvärlden. EU och de enskilda medlemsländerna, inklusive Sverige, har överfört enorma penningsummor avsedda för utvecklingsprojekt. Detta har inneburit ökade möjligheter till förskingring i stor skala. Den viktigaste effekten av den omfattande hjälpen är dock att landets egna resurser – oljepengar – har kunnat användas för att bygga upp krigsmakten. Det är denna krigsmakt som nu i över en månads tid har ägnat sig åt att ta livet av de egna medborgarna.
Enkelt uttryckt: biståndsgivarna har fixat markservicen vilket har gjort det möjligt för Sydsudans regering att istället lägga pengarna på krigsmakten.
Om givarländerna från början hade krävt att Sydsudans regering skulle finansiera utvecklingsprojekt och därmed bygga ett socialt kontrakt med sina medborgare, så hade kanske den politiska situationen i landet kommit att se annorlunda ut. Men det som hände var att praktiskt taget alla projekt av betydelse för gemene man togs omhand av utländska biståndsgivare. Efter en tid började medborgarna med fog ställa sig frågan vad de skulle ha regeringen till.
Det är det oansvariga biståndet som starkt har bidragit till att Sydsudan allt sedan sin tillblivelse har utvecklats till ett land där medborgarna tycker att regeringen är irrelevant, och dessutom en parasit som mest bara ägnar sig åt att försnilla pengar.
I det läget är det inte konstigt om våldet blir lättantändligt och att lojaliteten med regeringen sviktar.
Det är inte första gången ett oansvarigt bistånd möjliggör militarisering. För varje svensk biståndskrona som nådde Sydsudan, frigjordes motsvarande summa i landets budget för vapeninköp. Nu mördas oskyldiga civila med dessa vapen.
Det här är enkel matematik som varenda biståndsgivare känner till. Men som ingen vill prata om.
När Afrika kom till Sverige
Under en promenad utmed gågatan i Uppsala ser jag fler tiggare än om jag skulle vandra motsvarande sträcka genom centrala Nairobi. Eller Addis Abeba. Eller Khartoum.
Under hela mitt liv har jag matats med idén om att välfärdslandet Sverige skall exportera sin modell till resten av världen. Tanken var länge att vi skulle föregå med gott exempel i skapandet av det globala folkhemmet.
Nu visar det sig att det blir precis tvärt om. Världen kommer till Sverige i form av tiggare och kåkstäder. Slumområden, som vi säger i Afrika. Och svenska beslutsfattare står helt handfallna inför detta.
Nu har visserligen en moderat ordförande i polisnämnden i Södertälje beslutat att bötfälla tre tiggare. Hon kommer säkerligen att hånas och stigmatiseras vederbörligen. Bli kallad för ond och hjärtlös. För det är på den nivån debatten om tiggare i Sverige förs. Bara känsloargument.
Det är synd, för frågan är mycket allvarlig.
Min erfarenhet av tiggare har jag skaffat mig under resor i Afrika. Där måste man lära sig att förhålla sig till tiggandet. Som vit betraktas man som en vandrande plånbok. Om man ger pengar till varje tiggare så hamnar man till slut själv på gatan. Alltså måste man bestämma sig. Om jag ger till en tiggare, varför ger jag då inte till alla? Vem sätter gränsen för hur många tiggare jag kan ge till?
Att påstå att det är min privatekonomis begränsning som avgör detta är naturligtvis lögn. Jag slutar att ge långt innan min egen köpkraft blir hotad.
Om jag då ger till tiggare, varför gör jag det? Enkelt. För att dämpa mitt dåliga samvete och för att få känna mig lite ädel. Trots att jag vet att min magra gåva aldrig kommer att förändra den där tiggarens tillvaro.
Jag har utvecklat en annan strategi när jag är i Afrika. Jag ger aldrig till tiggare. Däremot är jag ganska frikostig mot dem som erbjuder tjänster av olika slag. När jag sitter i en bilkö och en liten kille kommer springande och vill tvätta min vindruta så betalar jag för det. Även om rutan redan är ren. Jag anlitar ofta skoputsare trots att skorna inte alltid behöver det. Jag köper tidning av tidningspojken på gatan trots att jag kanske redan har läst den.
Kort sagt, jag uppmuntrar entreprenörskap och företagsanda. Jag belönar folk som vill arbeta. Jag kan inte se att det finns något annat rimligt sätt att förhålla sig till fattiga människor på privat nivå.
De som i Sverige ömmar för tiggarnas rätt att få fortsätta tigga kan jag bara beklaga. De har inte fattat någonting av fattigdomens mekanismer.
Nyamko Sabuni skrämmer med sitt sunda förnuft
Oj, vad Sverige gick miste om när Nyamko Sabuni avgick från posterna som integrationsminister och jämställdhetsminister.
I teveprogrammet Min sanning samtalade reportern Anna Hedenmo i en timme med Nyamko. Det var mycket bra. Se programmet HÄR.
När jag lyssnade på denna märkvärdiga (i helt positiv mening) kvinna kom jag att tänka på det gamla talesättet ”det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Nyamko Sabuni måste ha upplevt denna otrygghet många gånger under sin tid som minister. Kanske konstant. Hon hade rätt i det mesta men omgavs av politikerkolleger som ängsligt höll upp ett fuktat finger i luften för att kolla från vilket håll opinionsvinden blåste. Därefter slöt de sig samman, trygga i att ha fel tillsammans.
När Nyamko Sabuni föreslog obligatorisk gynekologisk undersökning för flickor under skoltid möttes det med ett ramaskri. Ett av syftena med undersökningen skulle ju vara att upptäcka och helst förebygga kvinnlig könsstympning. Det förekommer bland invandrarflickor, huvudsakligen muslimska. Nyamko blev hånad, mobbad och kallad islamofob.
Samma sak när hon ville att skolan skulle vara en religionsneutral plats där flickor inte skulle tillåtas bära muslimsk huvudduk.
Riktigt jobbigt blev det för henne när hon ville ta upp det huvudsakligen muslimska hedersvåldet till diskussion. Då fick hon den svenska vänstern plus flertalet feminister på sig. Alla visste bättre än hon. Få kunde acceptera att Nyamko Sabuni, född i Burundi och invandrad från Kongo, skulle kunna besitta större kunskap i ämnena kvinnoförtryck och religiöst motiverat våld än några svenska skrivbordsteoretiker.
Men Nyamko ställde de kulturrelativistiska hedersvåldsapologeterna i skamvrån. Där borde de stanna tills de har lärt sig hur verkligheten ser ut.
Det är emellertid djupt oroväckande att fritänkare som Nyamko Sabuni mobbas ut ur politiken och ersätts med opportunistiska teflonmänniskor som Erik Ullenhag.
Nyamko fick frågan om hon ville bli politiker igen. Tror hon att någon partiledare kanske kan ringa henne och erbjuda en statsrådspost?
Då skrattade hon hjärtligt. ”Nej”, sa hon, ”den generationen partiledare existerar inte än”.
Den kommentaren kom nästan bort i programmet. Anna Hedenmo ställde ingen följdfråga.
Ändå uppfattade jag denna reflexion som en nyckelreplik. Det Nyamko Sabuni sade var ju att hon inte anser att det finns någon partiledare i dag med tillräcklig kunskap om verkligheten för att våga erbjuda henne ett jobb.
Även partiledarna föredrar att ha fel tillsammans, snarare än att bjuda in en kollega som vågar ha rätt.
Mycket nedslående för Sverige.
Finns det kannibaler i Afrika?
Bloddrypande rapporter från Centralafrikanska Republiken, CAR, nådde svenska tidningsläsare söndagen den 12 januari.
Fasansfulla scener, som inkluderar dödsskjutningar och kannibalism, uppges ha utspelat sig i Centralafrikanska republikens (CAR) huvudstad Bangui de senaste dagarna, skrev exempelvis Aftonbladet.
Det var Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som hade levererat materialet. Och TT hade i sin tur fått det från franska AFP.
Chockerade invånare i staden vittnar om hur tjuvar bland annat dödat en muslimsk man, skurit upp honom med en machete, hämtat bröd och börjat tugga på hans arm, stod det i TT-texten.
Huruvida det också fanns senap och ketchup till hands framgick inte. Läs texten HÄR.
Storyn lät mer som Tintin i Kongo än seriös nyhetsrapportering. Det var Emelie Mararv, en vän till mig, som gjorde mig uppmärksam på artikeln. Hon bor själv i CAR med sin familj och bloggar om situationen där. Hon har under flera år förundrats och många gånger irriterats över hur landet skildras i västerländska nyhetsmedier.
CAR är ett exempel på ett land som är så okänt för svenska nyhetskonsumenter att man kan dra till med nästan vad som helst i syfte att skapa upplagehöjande sensation utan att bli motsagd. Få svenskar har förstahandskunskap om landet.
Efter det att Emelie hade skrivit om TT:s rapportering drogs nyhetsartikeln tillbaka.
Just CAR har tidigare figurerat i det här sammanhanget. Den gamle kejsaren Jean-Bedél Bokassa påstods på 1970-talet ha kannibalism som hobby. Han hade kylen full av människokött, sades det. Det rörde sig om ett antal skolpojkar som han hade slagit ihjäl eftersom de inte ville klä sig i de påbjudna skoluniformerna. Några bevis presenterades mig veterligen aldrig.
Den intressanta frågan om kannibalism återstår dock. Förekommer sådant i Afrika?
Uppgifter om människoätande folk återfinns i ett otal etnografiska rapporter från världens alla hörn. Sydamerika, Afrika och Nya Zeeland, exempelvis. Men intressant nog saknas det trovärdiga förstahandsuppgifter om sedvänjan. Överlevnadskannibalism är en sak, sådant finns belagt. Även rituell kannibalism. Men det som kallas institutionaliserad kannibalism, det vill säga att göra människokött till vardagsmat, är såvitt man kan bedöma en skröna.
Nationalencyklopedin NE skriver om detta. Idén om kannibalism, liksom idén om incest, används i etnocentriska syften för att karaktärisera andra folkgrupper som vilda eller omänskliga, skriver NE och fortsätter: ”Övertygelsen om kannibalismens existens understryker uppfattningen om civilisationens förfinande inverkan på människans annars i grunden djuriska natur”.
Det är kanske precis det, det handlar om. Att somliga vill leda i bevis att människorna i Centralafrikanska Republiken är djur.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.